Tid för förändring

Min son och jag har ofta absurda samtal. För nöjes skull. Som när vi skulle fastställa temperaturen en vårmorgon. Det är ju hopplöst att försöka klä sig rätt.

"Det är 17 grader. Tio på ena sidan huset, och sju på den andra".

Med några termometrar till skulle man lätt kunna samla ihop till en tropisk dag. Så resonerar min son och jag. Men absurda tankar sätter igång hjärnan på ett kreativt sätt.
   
Efter ett tag funderar man på: Hur varmt är det då? Tio eller sju?
Hur varmt är det nu? Hur varmt kommer det att bli?
Kan det kanske vara så att världen är mer komplex än vad temperaturen på väderkartan gör gällande?

Det kan vara bra att tänka absurda tankar fullt ut. Som barn ofta gör. Nya hjärnor gör det oftare än gamla. Gamla hjärnor har en tendens att stelna. Mönster bildas och tas för självklara. "Erfarenhet" brukar det kallas - ofta något som eftersöks av de som rekryterar.

Faran med erfarenhet och stelnade hjärnor är svårigheten att hantera förändringar. Det där besvärliga med tiden. Naturens sätt att hantera detta är att se till att det hela tiden kommer nya hjärnor.

Jag får ibland höra, från personer med titeln "senior" nånting  (som man verkar bli automatiskt efter 35 på många ställen) något i stil med: "Jag gjorde en bra grej -92. Nu vill jag att vi ska göra det igen". Som om tiden stått stilla.

Min son och jag har även kommit på varför tiden finns.
För att rummet behöver konkurrens. "Rummet kan ju inte få bre ut sig hur som helst". Sånt kan vi skratta åt, min son och jag..

Men tiden har verkligen stor betydelse för våra liv, och den hanteras oftast som en fiende. Etablissemanget, det som är etablerat, det som är, måste försvara en maktposition som ständigt hotas. Av tidens gång. Även de som inte tillhör etablissemanget försvarar ofta det statiska synsättet. "Så här ÄR det". Som om tiden inte fanns. För att det passar hjärnor som stelnat. Hjärnor som är trygga i befintliga mönster. Det är väl det som gör förändring så svårt.