Digital klyfta på högsta nivå?

IT-minister Anna-Karin Hatt har tagit initiativ till en “Digital agenda för Sverige”, “en sammanhållen strategi som syftar till att statens befintliga resurser ska utnyttjas bättre.”

Agendor och strategier har vi sett förr, men det intressanta den här gången är att arbetsformerna runt detta arbete är mer öppna än vanligt, och även inkluderar sociala medier. Vi kan skönja ett nytt sätt att bedriva politik, som kanske kan sprida sig till andra områden än IT. Sociala medier sätter konversationen i centrum, i motsatts till tex tidningars debattsidor. I helgen skrev Jan Björklund just på DN debatt om katederundervisning, och reaktionen på nätet lät inte vänta på sig, inte minst på Twitter. Ministern var dock inte närvarande - Han hade gjort sitt statement.

Arbetet med den digitala agendan är mer konverserande. Man kan följa arbetet på Twitter, sök på #dafs, och Anna-Karin Hatt är aktiv, personlig och kommunikativ. (Jan Björklunds twitterkonto är däremot inaktivt)

Det finns alltså ingen enhetlighet i regeringens användning av sociala medier, och det är inget konstigt - Det är så här det ser ut i de flesta organisationer just nu – En slags digital klyfta har uppstått. Aktiviteten i de sociala medierna är till stor del personberoende, och det ligger i mediets natur att det blir så. Ärlig kommunikation grundas inom individen och är svår att beordra utan att man förlorar idén med det personliga.

Fragmentisering av individen

För länge sedan (för 100 000-tals år sedan..), då var jag och min omvärld, min umwelt i stort sett samma sak. Det fanns inget tydligt ego, världen var vår identitet. Sedan dess har jaget stärkts, av språk, bilder, tankar och medier - och gränsen mellan mig och det andra blivit allt tydligare. Behovet av en egen identitet och självförverkligandet exploderade under slutet av 1900-talet. Dokusåporna exploaterade oss som indivier, men rörde också till det. Identitiet och integritet hamnade i ett motsatsförhållande.

De digitala sociala nätverken har skapat helt nya förutsättningar. Vi är inte längre beroende av massmediernas krassa affärslogik, utan kan skapa vår egen plattform, där vi själva väljer identitet och graden av integritet. Men detta gäller så länge vi inte fastnar i strukturerna. Facebook kan bli en sådan, något som man måste förhålla sig till, och vars regler och manér inte undgår någon.

Sett i ett lite större perspektiv finns det dock mängder med möjligheter i den nya digitala världen, och trenden går mot en fragmentisering av individen. En uppdelning i multipla identiteter, i mer eller mindre transparenta celler, mer eller mindre sammanhängande. Vi delar med oss av allt mindre delar. Enstaka tankar sprids fritt via Twitter, och kan tillåtas få fäste och gro i helt andra sammanhang än vad som var tänkt från början. Memerna börjar ta plats, kanske till och med ta över nätet. Individerna blir nödvändiga noder där idéer kan behandlas och förädlas, men bara tillfälligt, för snart måste de ut igen, ut i nätet för att göra skillnad.

Den digitala fragmentiseringen av det mänskliga leder till nya former av individualism och kollektivism. På sätt och vis är vi på väg tillbaka till ursprunget.