Ett försök att konkretisera Blue Cloud

Den 15/11 presenterades IBM:s satsning på Cloud Computing:

"Blue Cloud is a game-changing model for Internet-scale computing that helps businesses address their most urgent IT issues– how to access enough computing power to innovate and grow, solve highly compute-intensive programs and yet let the technology ‘manage itself’."

Kanske lite vagt för många vid en första titt. Mycket är ännu oklart i väntan på lanseringen nästa år. IT-kraft On Demand, på riktigt kanske?

Amazon har sedan en tid ett antal tjänster som liknar detta initiativ (), vilket jag skrivit om tidigare

Detta är en del av de kommande IT-infrastrukturen, där internet är den gemensamma plattformen för allt och alla. Här kommer två scenarier som försöker beskriva hur detta kan te sig:

1.
Du installerar din nya verksamhetsapplikation. Du får frågan var informationen ska lagras, och får några alternativ:

• På lokal hårddisk?
• På filserver i det egna nätverket?
• På Amazon S3? (du behöver ett konto hos Amazon)

Snart kan det vara lika naturligt att lagra information via en tjänst, som att använda en filserver i källaren.

2.
Du har skapat en "killer application" som via Facebooks api tillgängliggörs för 100 miljoner användare. För att hantera en eventuell succé lägger du allt i Red Hats datamoln, som i sin tur använder amazons tjänster för virtuella servrar och datalagring.

När internet och dess sociala nätverk blir en del av företagens IT-infrastruktur, vet man inte längre, på gott och ont, hur många användare man kommer att få. IT-kraft som tjänst, on demand, gör det möjligt att koncentrera sig på sin verksamhet, och IT-chefen behöver inte längre tänka på lagringsbrist och backupproblem 24 timmar om dygnet…

Den lilla klubben “1900-talets producenter”

På Daytonas Daytona Sessions, vol 1, med temat "Hur använder vi Internet om fem år?", ägde rum i verkligheten 30/10 2007. Seminariet kan dock upplevas när som helst på nätet. Arrangemanget byggde för övrigt i sig på ett mycket bra koncept, med mängder av möjligheter att interagera för deltagarna.

Efter en genomlyssning av presentationerna, slås jag av att det är påfallande tydligt hur konservativ synen är på konsumenten hos mediabranschen. Konsumenten, visserligen kung, med varumärkena som hovets narrar som ständigt behöver hitta på nya saker för att behaga, men ändå - konsument i bemärkelsen improduktiv. Fortfarande ska en förhållandevis liten elit står för huvuddelen av budskapet. Budskapet hälls över konsumenterna, som på köpet får en dos finansierande reklam i sig. Med det här synsättet är Facebook en plats för konsumenter, och inte för kreativa nätverk. Den långa svansen av entusiaster och experter, som de facto alltid vet och ser mer än massmedia finns inte på kartan. Djupt sittande mänskliga incitament bortom kommersialismen, som bland annat byggt Wikipedia är som bortblåsta.

Ska mediabranchen klara anpassningen de närmaste åren, krävs att man omvärderar synen på användaren, och inser att denne inte är enbart konsument som gillar coola prylar, utan även producent, och att det är användarnas material som i hög grad kommer att driva utvecklingen.

Larry Lessig från Stanford och bland annat drivande inom Creative Commons () har starka argument

OpenSocial - en nyhet att lägga till i web 2.0-arkitekturen

De flesta företag har ännu inte en web 2.0-arkitektur. Det är hög tid att skaffa sig en - har jag (och Gartner) sagt i över ett år nu. Nu finns ytterligare skäl.

I maj i år hände något som bäddade för ett av höstens stora samtalsämnen. Facebook offentliggjorde sitt API, och bjöd därmed in vem som helst som kunde PHP att bidra med applikationer i plattformen. Efter detta har API:et portats till .NET och Java mfl språk. Det finns när detta skrivs 7414 applikationer på Facebook. Utan dessa applikationer hade Facebook troligen fortfarande varit en i mängden av sociala nätverk. De flesta av applikationerna är värdelösa, några är bra. Vissa blir populära på väldigt kort tid på grund av den naturliga spridningen i de sociala nätverken. En applikation kan nå varje Facebook-användare via vänners vänner inom sex steg. Facebook-applikationer har kommit att bli en vild och vital marknad för idéer och innovation.

I torsdags samlade Google ett antal aktörer inom området, både företrädare för sociala nätverk och applikations- och innehållsleverantörer. Man samlades vid lägerelden för en timmes uppvisning i samarbete, öppenhet och marknadsföring (se nedan). Man lyckades prata om sociala nätverk och vikten av att fylla dem med applikationer i en timme - utan att nämna Facebook mer än en enda gång tror jag… En vecka efter att Microsoft köpt en liten bit av Facebook, men fått desto större del av annonskakan, även om detaljerna runt detta inte offentliggjorts. Det är med andra ord mycket positionerande och taktik runt dessa frågor just nu.

Google lanserade vid detta event, med hjälp av sina partners, OpenSocial, ett API för integration mellan olika aktörer inom social programvara. Sedan i torsdags känt av web 2.0-entusiasterna.

För alla andra kommer här en kortfattad redogörelse för de rent tekniska aspekterna:

Det handlar om två typer av aktörer, två delar som vardera har flera synonymer:

• Containers/Konsumenter/Portaler. Webbplatser som utgör gränssnittet för användarna och deras webbläsare eller motsvarande klienter.
• Applikationer/Producenter/Tjänster/Portlets. Tillhandahåller tjänster som visas via portalernas gränssnitt.

OpenSocial definierar gränssnittet däremellan. Det finns dock redan många, mer eller mindre standardiserade. Här är de viktigaste:

Gränssnitt för integration av tjänster som körs lokalt i portalplattformen

• JSR-168 - Javabaserad standard för lokala portletapplikationer
• Webparts - Microsofts proprietära motsvarighet till lokala portlets i .NET-världen

Gränssnitt för generell integration distribuerade systemtjänster

• Webservices, allmänt accepterad standard för systemintegration.
• REST, ett enklare protokoll än Webservices, som används mycket i Web 2.0-världen.

Gränssnitt för integration av distribuerade användartjänster

• RSS - Det enklaste och mest spridda gränssnittet mellan producenter och konsumenter. Fokus ligger på informationsintegration, men det finns många användningsområden för den kreative.
• Widgets/Gadgets - Applikationer/producenter som kan klistras in i HTML-koden hos många typer av webblösningar, tex den här bloggen. Ett enkelt sätt att infoga tex videoklipp från YouTube.
• WSRP - WebServices for Remote Portlets. Plattformsoberonde gränssnitt mellan konsumenter och producenter. Det gränssnitt som är bäst standardiserat, och som stöds av samtliga traditionella portalleverantörer. (IBM, Microsoft, Oracle, BEA, SAP mfl). Stödet är däremot klenare i web 2.0-världen.

Gränssnitt för integration av tjänster i sociala nätverk

• Facebook API - ett API för producenter som enbart fungerar i konsumenten Facebook.
• OpenSocial - ett API som är både producent- och konsument-oberoende.

Den största skillnaden mellan de "sociala" api:erna för Facebook och OpenSocial, jämfört med Widgets, RSS och WSRP, är att de förra har metoder för att komma åt delar av portalernas sociala information, tex vilka vänner en användare har. Därigenom blir det möjligt att göra tjänster som verkligen drar nytta av den sociala informationen i moder-siterna. Det säger sig självt att denna information är värd otroligt mycket för kreativa utvecklare.

Om Google med flera lyckas etablera OpenSocial som ett öppet och utbyggbart gränssnitt, kommer utvecklingen av tjänster att ta fart på allvar, vilket ytterligare snabbar upp förändringen inom IT-industrin. Internet blir den självklara plattformen för tjänster. Att köpa funktionalitet som kundunika interna lösningar, eller som licensierad programvara för drift i egen regi, kommer på sikt att bli mindre attraktivt.

Lanseringen av OpenSocial:

Metro slarvar med det juridiska och flummar om Facebook

"Vet du pappa!" säger tonårsdottern. "Har du sett Metro? Facebook äger dina bilder!"
Jag läser aldrig Metro, och har för länge sedan konstaterat att kvaliteten på nyheterna oftast är bättre i vissa (om än noggrannt utvalda) bloggar.
Även DN skrev nyligen om Facebook och integritet, men med fokus på denriktade reklamen, och bland den majoritet som fortfarande litar på massmedierna sprids just nu nog en känsla av oro runt dessa frågor.
I Computer Sweden balanseras budskapet när jurister hävdar att svensk lag står över avtalet.

Måste alltså kolla in Metros artikel..

I artikeln "Facebook äger dig" (fin rubrik förresten…) står:
    

Samtliga 400 000 svenskar som registrerat sig på Facebook har skrivit över rättigheterna till sina bilder och hemligheter på det amerikanska företaget – för all evighet.
De har själva godkänt detta i ett 13-sidigt kontrakt.

På sidan 4 i kontraktet ger alla Facebookanvändare automatiskt företaget en ”oåterkallelig, evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida det man skickat på sajten.
Det är ett slavkontrakt, anser Pär Ström, ledamot i regeringens IT-råd.

Juridik är inte mitt favoritämne, och är det något som inte hänger med i den digitala världen så är det just juridiken, men här är ett försök att reda ut vad som är sant i Metros påståenden..  Det blev ett långt inlägg..

För det första är inte kontraktet (https://register.facebook.com/terms.php), som även kan hittas längst ner på facebook-sidan på 13 sidor. Det är en (1) webbsida. Man får alltså förmoda att journalisten fått detta skickat till sig i något ordbehandlingsformat eller till och med i pappersform. Därför är det svårt att veta vad man hänvisar till när man skriver "på sidan 4 i kontraktet". Det skulle inte skada med lite ordagranna citat från avtalet, även i en tidning utan djupare journalistiska ambitioner.

Man får därför förmoda att det översatta "oåterkallelig, evig" och "världsomspännande" kommer från följande stycke, där motsvarande engelska ord hittats och markerats av mig med fetstil. Men läser man vidare ser man att du har rätt att när som helst ta bort innehåll som du lagt upp, och att rättigheterna att sprida materialet då upphör, markerat kursivt nedan:

When you post User Content to the Site, you authorize and direct us to make such copies thereof as we deem necessary in order to facilitate the posting and storage of the User Content on the Site. By posting User Content to any part of the Site, you automatically grant, and you represent and warrant that you have the right to grant, to the Company an irrevocable, perpetual, non-exclusive, transferable, fully paid, worldwide license (with the right to sublicense) to use, copy, publicly perform, publicly display, reformat, translate, excerpt (in whole or in part) and distribute such User Content for any purpose on or in connection with the Site or the promotion thereof, to prepare derivative works of, or incorporate into other works, such User Content, and to grant and authorize sublicenses of the foregoing. You may remove your User Content from the Site at any time. If you choose to remove your User Content, the license granted above will automatically expire, however you acknowledge that the Company may retain archived copies of your User Content.

Facebook. Terms of Use. Date of Last Revision: May 24, 2007, http://www.facebook.com/terms.php

"User Content" som man hänvisar till definieras i stycket tidigare:

You are solely responsible for the photos, profiles, messages, notes, text, information, music, video, advertisements, listings, and other content that you upload, publish or display (hereinafter, "post") on or through the Service or the Site, or transmit to or share with other users (collectively the "User Content"). You may not post, transmit, or share User Content on the Site or Service that you did not create or that you do not have permission to post.

Facebook. Terms of Use. Date of Last Revision: May 24, 2007, http://www.facebook.com/terms.php

Det är alltså användaren som ansvarar för användarinnehållet. (Förmodligen är det vanligaste brottet mot avtalet att användare laddar upp andras upphovsrättsskyddade material…) Facebook har endast en "non-exlusive", en ickeexlusiv rätt att använda och distribuera materialet. Som jag ser det måste man ge Facebook denna rätt för att det ska vara möjligt för dem att skicka bilderna till Facebooks användare, dvs i praktiken till användarens vänner.

Facebook har alltså inte ensamätten till materialet och man äger intematerialet. När jag skriver detta, ser jag att MySpace passar på att försöka vinna tillbaka förlorad mark genom att påstå att de är bättre.

MySpace:s motsvarighet i villkoren:

By displaying or publishing ("posting") any Content on or through the MySpace Services, you hereby grant to MySpace.com a limited license to use, modify, publicly perform, publicly display, reproduce, and distribute such Content solely on and through the MySpace Services.

MySpace.com Terms of Use Agreement, April 11, 2007 (http://www.myspace.com/Modules/Common/Pages/TermsConditions.aspx)
Jämför även med Imeem, enligt uppgift från Computer Sweden det snabbast växande sociala nätverket just nu. (Men det är ju lättare att växa när man är liten…)

To the extent that imeem provides you with an opportunity to post, store and exchange Member Content, you agree to and hereby do grant, and you represent and warrant that you have the right to grant, imeem, its contractors, and the users of the imeem Site an irrevocable, perpetual, non-exclusive, royalty-free, fully sublicensable, fully paid up, worldwide license to use, copy, publicly perform, digitally perform, publicly display, and distribute such content and to prepare derivative works of, or incorporate into other works, such Member Content on the imeem Site or Service.

imeem Terms of Use, Revised on June 19th, 2007, http://www.imeem.com/terms.aspx

Och Facebooks:

By posting User Content to any part of the Site, you automatically grant, and you represent and warrant that you have the right to grant, to the Company an irrevocable, perpetual, non-exclusive, transferable, fully paid, worldwide license (with the right to sublicense) to use, copy, publicly perform, publicly display, reformat, translate, excerpt (in whole or in part) and distribute such User Content for any purpose on or in connection with the Site or the promotion thereof, to prepare derivative works of, or incorporate into other works, such User Content, and to grant and authorize sublicenses of the foregoing.

Facebook. Terms of Use. Date of Last Revision: May 24, 2007, http://www.facebook.com/terms.php
Hittade förresten exakt samma avtalstext som Facebooks i ett annat avtal, för travelindex.com:

Terms of use för Travelindex (aktuell version när detta skrevs: 2007-05-12):

Är det samma jurist som varit i farten? Eller har man rätt att kopiera avtalstexter? Vem har upphovsrätten till ett avtal?
Något att bita i — för juristerna.

Liknande villkor för alla alltså, även om MySpace:s har den enklaste formuleringen.

Vad ger då detta Facebook för möjligheter att sprida materialet så länge det ligger på Facebook?
Vad jag förstår (så gott man kan förstå juridiska texter) är avgränsningen att man har rätt att sprida detta på eller i anslutning till siten, eller för marknadsföring av siten. Man får dessutom bearbeta informationen och slå ihop den med annan information. Marknadsföringen "promotion" är mest känslig. Man förstår att Facebook behöver ha rätten att skicka tex profilbilden till tex en annan webbsida som via bilden vill ha en länk till ett facebook-konto (som på denna blogg). Men kan Facebook dessutom använda bilder på mig för att marknadsföra siten via helt andra medier eller siter? Här kunde Facebook bli tydligare och mer avgränsande.

Och när det gäller begreppet "sublicenses", tar det stopp, åtminstone för amatörjuristen. Det står inte i avtalet vad detta är för något. Även här borde Facebook kunna förtydliga sig.

Metros avslöjande "Facebook äger dig" är alltså mest av allt en överdrift och ett dåligt journalistiskt jobb. Eller kanske ett medvetet försök till smutskastning av en ny mediakanal som borde hota gratistidningarnas annonsfinansiering…

Och vad ska man säga om Per Ström och hans allt annat än balanserade uttalande:

"Det är ett slavkontrakt, anser Pär Ström, ledamot i regeringens IT-råd."

Nej, för Pär Ström, som gjort sig känd för att kritisera övervakningssamhället, vore det bättre att hjälpa tidningarna att beskriva konsekvenserna av diverse politiska förslag som avser att införa ökad statlig, polisiär och militär bevakning av medborgarna. Rubrikförslag: "Staten äger dig". Och i detta fall skulle du aldrig få chansen att acceptera något avtal.

Det kan ju nu vara så att Per Ström anser sig vara felciterad, eller kanske vill utveckla sin syn på detta… Vad har han i så fall för äganderätt till sitt eget uttalande? På Metros webb kan jag inte hitta någonting om detta. I praktiken har man nog små möjligheter att ta tillbaka ett uttalande. Tidningen anser sig förmodligen äga och ha rätt att sprida dina en gång godkända uttalanden ”oåterkalleligt" och "evigt". Dags för en ny rubrik kanske? "Metro äger dig".

Nähää Ines!

Före detta ministern Ines Uusmann blev bland annat känd för att hon tyckte att internet var en fluga. Hade hon rätt?

När man blir inbjuden på finska Jaiku, nyligen köpt av Google, möts man av frasen
"Nähää ines!", som på finska sägs betyda "vi ses därinne!"

Korrekt citat enligt wikiquote:

Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.

Ines Uusman citerad i Svenska Dagbladet, 12 maj 1996

MySpace öppnar upp halvvägs

Under en “viss press” från Facebook har MySpace med ägare Rupert Murdoch tvingats tänka om, och tillkännager nu att man avser att öppna upp plattformen för externa aktörer.

I förra veckan offentliggjordes även ett samarbete med Skype.

Man kommer att publicera en katalog med alla widgets i MySpace, och inom några månader kommer att offentliggöra ett API för externa utvecklare. Man släpper däremot inte alla applikationer fria, utan kommer att själva (med hjälp av användarna) avgöra vilka applikationer som är “värda” att vara med i MySpaces ekosystem.

Halvvägs alltså. Och troligen inte tillräckligt för att ta tillbaka initiativet.
Gamla, traditionella mediavärlden sitter för djupt inne och bromsar, vilket kan exemplifieras med ett nytt avtal med Sony BMG, som kommer innebära en viss förflyttning åt MTV-hållet, med mer fokus på massiv marknadsföring av superartister.

Kontinuerlig förbättring - gratis

Det är inte lätt för en lokal tjänsteleverantör att hinna med när förväntningarna höjs.

På de flesta företag är den mest lokala IT-leverantören den egna IT-avdelningen, som med en begränsad budget alltid måste sätta vissa begränsningar gentemot användarna. De flesta har tex en begränsning av storleken lagrad e-post. Goggles Gmail har länge tillhandahållit större mailboxar gratis än vad man normalt får på sin arbetsplats. Men inte nog med det. Google utökar dessutom lagringsutrymmet utan kostnad. Kontinuerligt.

Detta enligt en “vanligtvis välunderättad källa“. Lagringsutrymmet är i skrivande stund 3181 Mb. Den 23/10 ökas utrymmet till 4321 Mb, och den 4/1 2008 ökas det till 6283 Mb. Därefter ska varje mail-användare får 3,3 nya Mb per dag. Utan extra kostnad.

Eftersom en IT-avdelning sällan har en affärsmodell där ökad mängd data och ökad trafik genererar inkomster, lär det vara svårt att matcha Googles erbjudande. Men man kan kanske åtminstone tänka sig att den lokala lagringstjänsten förbättrar sin prestanda i takt med att det infrastrukturella priset för lagring och backup går ner.

Kanske som tack för alla Gb och som ett uttryck för den den nya tidens typ massproduktion (många till många) finns nu den här videon skapad av klipp från användarna:

Google köper finsk spjutspets

"Aktivitetsströmmar" blir kanske det svenska uttrycket för det som Google vill stärka med köpet av Jaiku. Engelska begrepp är "activity Streams" eller "life streams".

Jaiku och dess användarmässigt större motsvarighet Twitter låter användare skapa informationsflöden med korta meddelanden som kan komma från mobilen, mailen eller tjänster som manuellt eller automatiskt genererar någon form av händelser. Man skapar en aktivitetsström som ger vänner och kollegor koll på vad som händer runt en person.

Just nu finns det ingen självklar ledare inom detta område. I ett kreativt kaos meddelar användare, manuellt eller automatiskt, vad som händer via en rad olika kanaler. Facebook, Twitter, Jaiku, och självklart gamla hederliga mail, kalendrar och sms.

Mer om Googles eventuella planer

Be Free. Work Smart. Filmjölkspaket och Kadettofficer..

“Be Free. Work Smart.”
Tycker IBM, och lanserar Lotus Symphony Beta för Windows och Linux - byggd på OpenOffice, och ett gratisalternativ till Microsoft Office.

Microsoft, som ju fortfarande har något som kan liknas vid monopol inom området, utmanas nu från två håll, dels från Google mfl med webbaserade tjänster, dels från IBM/OpenOffice/StarOffice med traditionella klienter, fast baserat på en öppen, opensource-baserad modell för utveckling.

När jag jobbar med IT-arkitekturer, brukar jag försöka skilja mellan taktiska och strategiska komponenter, där de taktiska fyller mer kortsiktiga behov, och därmed inte har samma krav på sig vad gäller anpassning till IT-strategi och en standardiserad infrastruktur. Office-produkterna börjar nu bli så lika varandra, med mogen funktionalitet, och bra stöd för hantering av olika dokumentformat, utan några större problem att flytta data mellan olika applikationer. Det strategiska i att välja ett och endast ett verktyg som alla i hela företaget ska arbeta med faller därmed, man borde man kunna släppa på dyra, centrala initiativ, och lägga valet av komponenter på användaren. Dessutom används normalt bara en liten del av ett Officepaket. Troligen skulle man tjäna på att använda mer, inte minst funktioner för ändringshantering, kommentering och liknande, men problemet är att användarna inte hittar dessa.

“Officepaket”, vad är det förresten? När jag nu kör min stavningskontroll-plugin får jag förslagen “Filmjölkspaket” och “Kadettofficer” 

MS Office och Lotus Symphony är alltså i princip samma sak. Google Apps är annorlunda, eftersom det är en tjänst med distribuerad lagring, vilket ger en del positivt ifråga om förenklad drift och bättre samarbetsmöjligheter inom och utom företag och organisationer, men som kanske också ökar osäkerheten och inlåsningseffekten.

Men traditionella program för ordbehandling, kalkyl och presentationer kan förstås ersättas av smartare verktyg, som t ex bloggar och wikis, som förenklar den kanske viktigaste delen i dagens kunskapsarbete - att man faktiskt i väldigt hög grad gör saker tillsammans med andra. Binära filformat gömmer informationen och gör den svår att sprida och svår att ändra. De sänker inte sällan mailboxar och andra begränsade lagringsutrymmen, och skapar redundans och osäkerhet om versioner och informationens status.

En av mina mer desillusionerade kollegor sa det jag ofta tänkt: När det kommer ett mail med bifogat worddokument osäkrar jag min deleteknapp.

Be Free. Work Smart. Work Together.

Det fungerar - trots rutinerna

Verksamheter försöker oftast strukturera det som görs. Ett självklart faktum. Man skapar organisationer, med olika roller och funktioner. Man definierar processer, och försöker standardisera arbetssättet.

Sedan försöker man få något gjort… Och det är då man slås av att det inte sällan krävs avsteg från rutinerna för att det ska fungera. Hur ofta hamnar man inte i en situation där man får höra att "vi brukar egentligen inte göra på det här sättet, men vi ska försöka hjälpa dig ändå", och liknande former av undantag. En stor del av verksamheten fungerar trots organisation och rutiner..

Människan är paradoxal i detta. Å ena sidan mår man bra av struktur, och försöker hela tiden förenkla verkligheten så att den blir begriplig för oss. Å andra sidan är man fenomenal på att ta sig runt de hinder man ofta själv byggt upp, genom kreativitet och improvisation, vilket har visat sig vara ett villkor för överlevnad.

Creative Commons: fri, kontrollerad upphovsrätt

Creative Commons hjälper dig att publicera dina skapelser på internet på ett sätt som visar för publiken vad de får göra med dem. Det är en “Vissa rättigheter bevarade”-modell, någonstans mellan helt upphovsrättsfritt och fullständig upphovsrätt.

Creative Commons erbjuder 6 standardlicenser:

• Erkännande
• Erkännande, Inga Bearbetningar
• Erkännande, Icke Kommersiell, Inga Bearbetningar
• Erkännande, Icke Kommersiell
• Erkännande, Icke Kommersiell, Dela Lika
• Erkännande, Dela Lika

Erkännande: Du måste nämna artisten när du använder verket. Inga Bearbetningar: Du får inte förändra, förvandla eller bygga nya verk på det här verket. Icke Kommersiell: Du får inte använda det här verket för kommersiella syften. Dela Lika: Om du förändrar, förvandlar eller bygger nya verk på det här verket måste du distribuera det resulterande verket under en licens som är identisk med denna. Upphovsmannen bestämmer själv vilken nivå som är lämplig. Läs mer om Creative Commons på deras hemsida: www.creativecommons.org.

Facebooks affärsmöjligheter

kan man läsa mer om i artikeln "The Facebook economy" och i "Facebook Gets Personal With Ad Targeting Plan".

Det är ett känsligt läge just nu. Den enorma populariteten kan skapa en guldfeber som förstör grundtanken med användarna i förgrunden. Det gäller kommersialisera försiktigt, annars finns det säkert snart ett antal kloner tillhands, som genom ett lite vänligare tilltal ganska lätt kan ta över. Eftersom styrkan i Facebook sitter i det som händer just nu, och inte i det som varit, är tröskeln låg för ett byte.

Pinsamheter och nya fällor

Mycket har skrivits om den pinsamma omröstningen där Sverige sa ja till "Microsofts standard" för office-dokument, Office Open XML.

Det var pinsamt för Microsoft, som pressat sina partners att rösta för
Pinsamt för de partners som gav efter och anslöt sig i sista stund för att rösta jag till en specifikation de troligen inte läst.
Och pinsamt för SIS, som har skenbart demokratiskt röstningsförfarande, därvem som helst med 17 000 sek på fickan kan köpa sig en röst.

För övrigt borde alla som var med och röstade, oavsett om det var för eller emot, utan att ha läst och förstått den 6000-sidiga specifikationen också få sig en känga. För att denna typ av standardiseringsarbete ska fungera enligt intentionerna, krävs att de som fattar besluten är kompetenta och pålästa.

SIS-skandalen har förstås även spridit sig internationellt

Det blir inte bättre av att lillebror Norge, trots samma typ av påtryckningar, ändå verkar säga nej.

Och nu ska SIS lägga ner sin röst eftersom en deltagare tydligen lyckats rösta två gånger…

Förtroendet för standardiseringsprocessen är förstås skadat.

Det finns mycket att säga om försöken att standardisera Microsofts dokumentformat. De IT-chefer på diverse offentliga myndigheter som uttalat sig, har nog inte hela perspektivet klart för sig.

Och även om IT-cheferna efter ett ja till Office Open XML tror sig kunna andas ut, lurar en ny inlåsningseffekt runt hörnet.
- För de som börjar använda Sharepoint och liknande proprietära "databaser" för dokumentlagring. Även om man lagrar själva dokumenten i ett öppet dokumentformat, kommer man att vara beroende av ett antal programvaror för att komma åt dokumenten. För Microsofts del lär det vara svårt att komma åt innehållet i ett dokumentbibliotek utan Windows, Sharepoint och SQL Server.

Jämfört med detta ter sig html-dokument lagrade i filstrukturer som betydligt mer framtidssäkert.

Företagens IT-miljö konsumentiseras

För inte så många år sedan var de flesta IT-lösningar så dyra att enskilda konsumenter inte hade råd med dem, och det var IT-avdelningar på stora företag som var de ledande kunderna för innovativa IT-företag. Idag är förhållandena de omvända. Innovation äger främst rum inom konsumentsektorn, som svämmar över av billiga eller helt kostnadsfria produkter och tjänster, och de centrala företagsslösningarna klarar inte av att hänga med - inte på grund av för små budgetar, utan för att man byggt in sig i allför fasta strukturer.

Fråga en IT-chef vad som är viktigast för IT-avdelningen, så bör du förhoppningsvis få ett svar liknande:
"Att uppgradera och effektivisera IT-miljön"

Men tittar man på vad de lägger tid och pengar på så blir svaret oftast:
"Förvaltning av befintliga system"

Detta enligt en undersökning av Yankee Group.

När de centrala lösningarna inte kan förändras i takt med medarbetarnas behov, ökar användningen av billiga konsumentlösningar, ofta helt utan IT-avdelningens vetskap.

Denna "konsumentisering" av IT-användningen är en drivkraft som IT-avdelningarna måste lära sig leva med. Företag som inte tillåter att användarna installerar program som Skype eller Messenger, och som motarbetar spontan användning av externa tjänster för bloggar, wikis och annan social programvara, kommer att hamna på efterkälken gentemot de som har en mer liberal hållning till användarnas egna påfund.

En IT-chef bör akta sig för att

• förbjuda applikationer
• förhindra åtkomst till externa tjänster

IT-avdelningen måste åtminstone förhålla sig neutral till detta, men ännu bättre är förstås om man antar en proaktiv hållning. Några exempel:

• Förse användarna med en enkel och grundläggande säkerhetslösning, där man tex enkelt kan integrera produkter och tjänster mot befintlig LDAP-katalog
• Hjälp de tidiga användarna att sprida detta och utveckla den gemensamma IT-kulturen. Visa att IT-avdelningen är med i matchen och förstår detta.
• Föregå med gott exempel. En IT-chef som kommunicerar öppet, tex via chat och bloggar, utgör ett föredömme som även kan få de mer konservativa och orderstyrda användarna att börja bidra.

Det var inte ens en tidsfråga

Att Carl Bildt skulle anamma sociala nätverk, nu när det verkar ta fart på allvar, var egentligen självklart, och inte ens en tidsfråga. Han har varit tidigt ute förr. Med maillista, blogg och avatar på Second Life.

Nu finns han som första? minister även på Facebook, vilket vissa medier uppmärksammat:

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16820797.asp
http://www.metro.se/se/article/2007/08/23/11/0341-48/index.xml
Carl Bildt ser dock detta som något privat. För en utrikesminister är nog gränsen mellan vad som är arbete och fritid ganska klar, men för många av oss andra är det svårare. Användandet av Facebook kommer nog att skifta med tiden. Vi får se hur det slutar, som privat skvalleryta, eller karriärfrämjande arbetsverktyg, eller både och, på samma gång.

Jaha, vad händer nu då?

Som vanligt är det inte helt lätt att komma igång efter en längre ledighet. I skenet av semesteraktiviteterna, oavsett om de präglats av total avsaknad av den uppkopplade världen, eller om de bara flyttat sig till mer privata domäner av det moderna livet, kan de strukturer man lämnade i juni, "jobbet", te sig både oinspirerande och absurt.

Men människan är märkligt anpassningsbar, och eventuella försök att hitta en livsstil som kan kallas naturlig och ursprunglig är nog lönlöst, och skulle för de flesta hur som helst te sig ofördelaktig jämfört med vår konstruerade verklighet.

Hög tid alltså att bli civiliserad igen och bland annat väcka liv i bloggen. Den har förresten, utan uppståndelse fyllt ett år i våras,

Det började med öppna affärer, fortfarande aktuellt förstås, men än så länge tillämpat av få.

Det var också en tid när Vista och MOSS 2007 inte fanns än, och mycket handlade om Microsofts intensiva marknadsföring - liksom produkternasupprepade förseningar. Hypen för Vista har lagts sig vid det här laget, och är nu ett "vanligt" operativsystem bland andra. I en IT-värld som fortfarande präglas av svårförändrade, komplexa strukturer, har migreringarna till Visat och Office 2007 dragit ut på tiden.

I maj 2006 påstod Gartner att det var dags att etablera web 2.0-arkitektur, och få fattade vad de menade. Tankegångarna har mognat sedan dess, liksom begreppet enterprise 2.0.

Tittar man lite noggrannare på web 2.0-fenomenet, kan man se att ytterligare utveckling skett det senaste året.

Web 2.0 årgång 2006 krävde vissa grundkunskaper inom webbteknik. Detta håller man nu på att bygga bort, med förädlade och förenklade publiceringsmodeller och fler möjligheter att enkelt sätta sig själv eller sin nätidentitet in i större sammanhang i form av sociala nätverk. MySpace är fortfarande det största exemplet på detta. Den allra senaste tiden har dockFacebook kommit starkt, och mycket tyder på att man kommer att gå om MySpace. Facebook konkurrerar även med nätverk av mer professionell karaktär, text LinkedIn, som hittills varit det största nätverket för kontakter i arbetet. LinkedIn saknar Facebooks direkta anslag och fokusering på nuet. LinkedIn är istället en slags statisk CV.

En av framgångsfaktorerna för facebook har varit att man tidigare i år öppnade sitt API och låter därmed vem som helst skriva applikationer för direkt integration i facebooks användargränssnitt. Brian Solis har redogjort för facebook:s möjlighet att till professionella nätverk, i relation till bland andra LinkedIn.

Massmedierna ropar om beroende och blockeringar, och i SR P1 kunde man igår höra om hur facebook används av företagen för att rikta reklamen åt olika målgrupper. Även om inslaget i stort var ganska balanserat, så måste ju alltid eventuella negativa konsekvenser av nya företeelser framhävas…

En av mina kunder brukar tycka om att vända på perspektiven, för att visa att man med lite fantasi även kan få vardagliga saker att te sig absurda eller skrämmande. I linje med detta kan man tänka sig att massmedier var något helt nytt. Plötsligt börjar människor första gången att läsa morgontidningen. Vad de kanske inte tänker på är att det, mitt bland det redaktionella materialet finns annonser från företag, ofta stora multinationella koncerner med stora ekonomiska intressen. Annonserna riktar sig blint mot alla möjliga målgrupper, och man kan som läsare behöva finna sig i att mötas av en mängd ointressanta erbjudanden. Vissa kan till och med drabbas av konsumtionshysteri. Särskilt när elektronikkedjorna skickar med hela tidningar med erbjudanden om skenbart billiga produkter, som ingen egentligen behöver. Och eftersom tidningarna dessutom finns på nätet, så läser många dessa vid datorn, på arbetstid. Skrämmande.

Att hinna ifatt det förflutna

Ingen undkommer som bekant tiden. Den gör att man befinner sig i ett ständigt och föränderligt nu. Vissa har svårt att acceptera detta, och försöker klamra sig fast vid det som varit, oftast för att behålla något av värde. Ungdomen. Makten kanske. Etablissemangets ständiga kamp mot det nya. Men det kostar på att kontinuerligt sträva mot det förflutna. Det är som att befinna sig på ett rullband, och ständigt gå bakåt för att förhindra att man rör sig.

Förändring är det enda bestående.

Nu är det inte heller särskilt lätt att försöka gå i förväg. Många försöker ändå förutsäga vad som komma skall, kanske mest för att ytterligare stressa de som kramar det förflutna. Här är en bra och för vissa kanske provocerande förutsägelse, där människan är gud, Google har köpt Microsoft, och copyright är straffbart:

Glöm det perfekta. Allt är beta.

I en artikel argumenterar Gina Neff och David Stark för att den ökade användningen av betaversioner av programvara och tjänster inte bara är ett tecken på allt snabbare förändringar, utan att det också utgör ett nytt sätt att arbeta i en verksamhet, där "allt är beta".

Generellt, när en tjänst eller en programvara är i betaversion, antas det att man deltar på egen risk, och förväntas bidra med konstruktiva förslag om förbättringar.

I detta fall har leveranssäkerhet och precision har fått ge vika för möjligheten att utforska och påverka. Det som hänt är att dessa möjligheter numera värderas mycket högre än tidigare. Det blir ofta intressanta diskussioner när något ställs på sin spets, och man måste välja väg.

Vad är t ex viktigast, att ett företag har full koll på vad man gör just nu, eller att man är rätt rustad att förändra det man gör för att möta förändrade behov?

De flesta vill nog hävda att "det ena inte utesluter det andra" (=floskel). Detta gäller förstås om det ena inte har med det andra att göra. Men i detta fall finns ett samband:

Fokus på förändring innebär att du måste ifrågasätta det du håller på med.

Fokus på kontroll av nuet innebär att du på ett suboptimerande sätt styr verksamheten till att leverera enligt plan. Alla förändringar från planen blir rödljus.

Och hur är det med mål? Allt i samhället har blivit målfokuserat. Från kvartalsstyrda börsföretag till 7-åringars kvalfyllda utvecklingssamtal med sina lärare (numera "coacher"). Genom att sätta upp mål, och styra mot dessa, kommer man nog förr eller senare dit. Men kommer man rätt? Företagens verklighet förändras nu så snabbt att man sällan kan lita på kartan. Uppsatta mål på basis av långsiktiga interna strategier leder fel. Kontinuerlig feedback från kunder och omvärld är bättre styrmedel.

Ta ett mål som satts upp för ett halvår sedan. Det mesta tyder på att det nu är mer eller mindre inaktuellt. Om detta inte är fallet, så befinner man sig i en statisk värld, och det finns faktiskt rätt gott om dessa. Men om man befinner sig där, undrar jag varför man överhuvudtaget är på väg mot ett mål. Detta borde väl redan vara uppnått? I en statisk verksamhet.

Problemet med målstyrning i en föränderlig värld kan uttryckas i en formel: x = d*t*f, där

x = avvikelse från väntat resultat

d = vägen till målet

t = planerad tid för att nå målet

f = förändringstakten i systemet man befinner sig

Eftersom d och x är flerdimensionella vektorer i ett mer eller mindre komplext system (=mångfacetterade), är det svårt att entydigt värdera avvikelsen x. Ibland har man sån tur att yttre förändringar i själva verket förbättrar resultatet jämfört med målet. "En extra fart i konjunkturen medförde en oväntad resultatförbättring".

Resultatet blir hur som helst att kontrollfunktionerna som ska se till att man kör rätt blir verktyg för en fiktiv låtsasvärld, som organisationen plikskyldigt hanterar, och lägger stor tid på, medan den egentliga framgången styrs av initiativ som tas utanför detta system, inte sällan utanför den egentliga arbetstiden.

Verksamheter som befinner sig i system under ständig förändring måste våga förkorta "arbetstiden", den tid man gör bestämda saker, och istället förlänga "fritiden" på jobbet, då man skapar värde - eftersom värdet i denna typ av verksamhet uppstår då den förändras. En form av värdefull fritid..

Glöm det perfekta. Allt är beta. Allt kan ändras. Du bestämmer.

Hur lång tid har man på sig?

Världens längsta konsert pågår just nu i en kyrka i Halberstadt i Tyskland. Man spelar Cage’s stycke "As slow as possible", och beräknar hålla på till 2639.


En konsert som pågår i 639 år, 24x7… Detta leder till SLA:er för orgeln, som normala IT-leverantörer aldrig skulle klara av…

Hur som helst, i vår moderna värld är det sällan som man har särskilt lång tid på sig. Detta gäller även leverantörer av IT-system. Omvärldens förändringar gör att vägen från krav till färdigt system måste kortas för att systemet fortfarande ska hinna göra nytta.  

Därför undrar man lite över Microsofts tendens att ständigt förlänga produktcyklerna. Det tog fem år mellan XP och Vista, och fyra mellan Office 2003 och 2007. Under dessa år hände dessutom väldigt mycket inom IT-området, och frågan är hur många av de ursprungliga kraven som fått stå orörda under utvecklingstiden.

Nu planerar dock Microsoft att Vistas efterträdare ska komma redan 2009, vilket i så fall skulle vara ett rejält trendbrott. Det återstår att se om detta blir verklighet, och hur många som i så fall hunnit med att mellanlanda i Vista, som kanske bara blir en mellanrelease för att hålla försäljningen i gång (http://blogs.techrepublic.com.com/networking/?p=254&tag=nl.e138).

För det är här paradoxen uppstår: Så länge man bara stoppar in basala funktioner i ett operativsystem, kan man leverera det på rätt kort tid. Men dessa basfunktioner är så stabila att man i praktiken inte behöver byta OS så ofta. Om man däremot strävar efter att göra operativsystemet till huvudnumret vad gäller användning av IT-tjänster, med smarta integrationer mot allt och alla, då sväller omfånget och tidplanen betydligt, men dessutom ökar kraven på att hela tiden förse detta OS med det senaste.

Mission impossible alltså. Frågan är vad som är största utmaningen, konserten i Halberstadt, eller ett nytt OS 2009?

If something is boring after two minutes, try it for four.
If still boring, then eight.
Then sixteen.
Then thirty-two.
Eventually one discovers that it is not boring at all.

- John Cage

Var det bättre förr? Blir det bättre snart?

Knowledge Management, "Old School", möter de nya sociala nätverkens evangelister i en artikel i Optimize enterprise 2.0 från september 2006.

Egentligen var det inget verkligt möte, utan ett svar, Thomas Davenport ombads leverera till intervjun med Andrew McAfee and J.P. Rangaswami.

Davenport, som är flitigt studerad och citerad inom områden som kunskapshantering och samarbete, hugger i sitt genmäle på de tydligaste exemplen på web 2.0-applikationer som sägs vara intressanta även ur ett verksamhetsperspektiv: bloggar och wikis. Dessa "killer apps" får kritik, som kan sammanfattas i två punkter:

• Ingen har tid att läsa bloggar. Informationen är därför inte tillgänglig.
• Man kan inte lita på wiki-information.

Frågan är bara vad man jämför med? Jämfört med tidigare är informationen mycket mer tillgänglig nu. Och vem vågar säga att informationen var mer korrekt förr när den inte var tillgänglig för lika många granskare?

Bloggar och wikis är inte de mest perfekta verktygen, men hur som helst klart bättre än föregångarna från web 1.0-världen. Nya och bättre publiceringsmodeller kommer säkert, men troligen först när användningen av bloggar och wikis nått en nivå när de inte längre "skalar", dvs när användningen ökat så mycket att intrycket blir alltför splitrat och ostrukturerat. Då kan man främst vänta sig mer av nischade modeller som är bättre optimerade mot vissa specifika användningsområden.

E-posten är förresten ett exempel på en "killer application" som på senare tid tappat en del av sitt värde på grund av för stor användning. E-post fungerar bara så länge inte inkorgen blir alltför full av relevant blandat med ovidkommande.

En av mina gamla databöcker, om det numera bortglömda språket Algol, inleddes med citatet: "Cheer up - the worst is yet to Come." (Philander Johnson).
Den optimistiske kan tvärtom på rätt goda grunder hävda att det blir bättre snart.

För de som undrar: Nej, jag hade aldrig tillgång till någon dator med Algol-kompilator. Alla program skrevs på papper, och exekverades endast mentalt…