"Blue Cloud is a game-changing model for Internet-scale computing that helps businesses address their most urgent IT issues– how to access enough computing power to innovate and grow, solve highly compute-intensive programs and yet let the technology ‘manage itself’."
Kanske lite vagt för många vid en första titt. Mycket är ännu oklart i väntan på lanseringen nästa år. IT-kraft On Demand, på riktigt kanske?
Detta är en del av de kommande IT-infrastrukturen, där internet är den gemensamma plattformen för allt och alla. Här kommer två scenarier som försöker beskriva hur detta kan te sig:
1. Du installerar din nya verksamhetsapplikation. Du får frågan var informationen ska lagras, och får några alternativ:
På lokal hårddisk?
På filserver i det egna nätverket?
På Amazon S3? (du behöver ett konto hos Amazon)
Snart kan det vara lika naturligt att lagra information via en tjänst, som att använda en filserver i källaren.
2. Du har skapat en "killer application" som via Facebooks api tillgängliggörs för 100 miljoner användare. För att hantera en eventuell succé lägger du allt i Red Hats datamoln, som i sin tur använder amazons tjänster för virtuella servrar och datalagring.
När internet och dess sociala nätverk blir en del av företagens IT-infrastruktur, vet man inte längre, på gott och ont, hur många användare man kommer att få. IT-kraft som tjänst, on demand, gör det möjligt att koncentrera sig på sin verksamhet, och IT-chefen behöver inte längre tänka på lagringsbrist och backupproblem 24 timmar om dygnet…
På Daytonas Daytona Sessions, vol 1, med temat "Hur använder vi Internet om fem år?", ägde rum i verkligheten 30/10 2007. Seminariet kan dock upplevas när som helst på nätet. Arrangemanget byggde för övrigt i sig på ett mycket bra koncept, med mängder av möjligheter att interagera för deltagarna.
Efter en genomlyssning av presentationerna, slås jag av att det är påfallande tydligt hur konservativ synen är på konsumenten hos mediabranschen. Konsumenten, visserligen kung, med varumärkena som hovets narrar som ständigt behöver hitta på nya saker för att behaga, men ändå - konsument i bemärkelsen improduktiv. Fortfarande ska en förhållandevis liten elit står för huvuddelen av budskapet. Budskapet hälls över konsumenterna, som på köpet får en dos finansierande reklam i sig. Med det här synsättet är Facebook en plats för konsumenter, och inte för kreativa nätverk. Den långa svansen av entusiaster och experter, som de facto alltid vet och ser mer än massmedia finns inte på kartan. Djupt sittande mänskliga incitament bortom kommersialismen, som bland annat byggt Wikipedia är som bortblåsta.
Ska mediabranchen klara anpassningen de närmaste åren, krävs att man omvärderar synen på användaren, och inser att denne inte är enbart konsument som gillar coola prylar, utan även producent, och att det är användarnas material som i hög grad kommer att driva utvecklingen.
De flesta företag har ännu inte en web 2.0-arkitektur. Det är hög tid att skaffa sig en - har jag (och Gartner) sagt i över ett år nu. Nu finns ytterligare skäl.
I maj i år hände något som bäddade för ett av höstens stora samtalsämnen. Facebook offentliggjorde sitt API, och bjöd därmed in vem som helst som kunde PHP att bidra med applikationer i plattformen. Efter detta har API:et portats till .NET och Java mfl språk. Det finns när detta skrivs 7414 applikationer på Facebook. Utan dessa applikationer hade Facebook troligen fortfarande varit en i mängden av sociala nätverk. De flesta av applikationerna är värdelösa, några är bra. Vissa blir populära på väldigt kort tid på grund av den naturliga spridningen i de sociala nätverken. En applikation kan nå varje Facebook-användare via vänners vänner inom sex steg. Facebook-applikationer har kommit att bli en vild och vital marknad för idéer och innovation.
I torsdags samlade Google ett antal aktörer inom området, både företrädare för sociala nätverk och applikations- och innehållsleverantörer. Man samlades vid lägerelden för en timmes uppvisning i samarbete, öppenhet och marknadsföring (se nedan). Man lyckades prata om sociala nätverk och vikten av att fylla dem med applikationer i en timme - utan att nämna Facebook mer än en enda gång tror jag… En vecka efter att Microsoft köpt en liten bit av Facebook, men fått desto större del av annonskakan, även om detaljerna runt detta inte offentliggjorts. Det är med andra ord mycket positionerande och taktik runt dessa frågor just nu.
Google lanserade vid detta event, med hjälp av sina partners, OpenSocial, ett API för integration mellan olika aktörer inom social programvara. Sedan i torsdags känt av web 2.0-entusiasterna.
För alla andra kommer här en kortfattad redogörelse för de rent tekniska aspekterna:
Det handlar om två typer av aktörer, två delar som vardera har flera synonymer:
Containers/Konsumenter/Portaler. Webbplatser som utgör gränssnittet för användarna och deras webbläsare eller motsvarande klienter.
Applikationer/Producenter/Tjänster/Portlets. Tillhandahåller tjänster som visas via portalernas gränssnitt.
OpenSocial definierar gränssnittet däremellan. Det finns dock redan många, mer eller mindre standardiserade. Här är de viktigaste:
Gränssnitt för integration av tjänster som körs lokalt i portalplattformen
JSR-168 - Javabaserad standard för lokala portletapplikationer
Webparts - Microsofts proprietära motsvarighet till lokala portlets i .NET-världen
Gränssnitt för generell integration distribuerade systemtjänster
Webservices, allmänt accepterad standard för systemintegration.
REST, ett enklare protokoll än Webservices, som används mycket i Web 2.0-världen.
Gränssnitt för integration av distribuerade användartjänster
RSS - Det enklaste och mest spridda gränssnittet mellan producenter och konsumenter. Fokus ligger på informationsintegration, men det finns många användningsområden för den kreative.
Widgets/Gadgets - Applikationer/producenter som kan klistras in i HTML-koden hos många typer av webblösningar, tex den här bloggen. Ett enkelt sätt att infoga tex videoklipp från YouTube.
WSRP - WebServices for Remote Portlets. Plattformsoberonde gränssnitt mellan konsumenter och producenter. Det gränssnitt som är bäst standardiserat, och som stöds av samtliga traditionella portalleverantörer. (IBM, Microsoft, Oracle, BEA, SAP mfl). Stödet är däremot klenare i web 2.0-världen.
Gränssnitt för integration av tjänster i sociala nätverk
Facebook API - ett API för producenter som enbart fungerar i konsumenten Facebook.
OpenSocial - ett API som är både producent- och konsument-oberoende.
Den största skillnaden mellan de "sociala" api:erna för Facebook och OpenSocial, jämfört med Widgets, RSS och WSRP, är att de förra har metoder för att komma åt delar av portalernas sociala information, tex vilka vänner en användare har. Därigenom blir det möjligt att göra tjänster som verkligen drar nytta av den sociala informationen i moder-siterna. Det säger sig självt att denna information är värd otroligt mycket för kreativa utvecklare.
Om Google med flera lyckas etablera OpenSocial som ett öppet och utbyggbart gränssnitt, kommer utvecklingen av tjänster att ta fart på allvar, vilket ytterligare snabbar upp förändringen inom IT-industrin. Internet blir den självklara plattformen för tjänster. Att köpa funktionalitet som kundunika interna lösningar, eller som licensierad programvara för drift i egen regi, kommer på sikt att bli mindre attraktivt.