I förra veckan pratade jag vid två tillfällen om framtidens digitaljobb, som, för att göra en lång historia kort kan sammanfattas i följande punkter:
Kunskapsarbetare kommer att arbeta främst med hjälp av sitt eget personliga nätverk, i sociala medier.
World of Warcraft-ledare hanterar teamen och ser till att de går åt rätt håll.
Enklare uppgifter läggs ut som mikrojobb på nätet, tex på mturk.com – den “mekaniska turken”
All IT ligger i molnet, ständigt tillgänglig och skalbar.
För att öka engagemanget utformas verksamheten utifrån spellogik.
Affärsmodellerna kommer att vara i ständig förändring. Förr eller senare blir allt gratis. Det gäller att vara snabb med att implementera nya affärsmodeller innan de utkonkurrerats av nya.
Dags för eftertankens kranka blekhet.. Dags för lite kritiska röster :)
Kunskapsarbetarna – hur många är de egentligen? Vem ska göra något på riktigt? Och sociala medier – vad är väl detta om inte slöseri med tid?
Wow-gamers kan man ju inte lita på. De försvinner in i sina egna världar så fort det blir lite jobbigt.
Digitalt slavarbete på mturk borde förbjudas!
Molnet är den största bubblan på tio år inom IT. Sällan har så mycket sagts om så lite.
Spelifiering funkar inte, eftersom de flesta faktiskt inte tycker om att tävla.
Affärsmodellerna är väl desamma som alltid – sträva efter monopol så vinner du. Är det bara Apple som kan förstå detta?
Att "social collaboration", eller "social" som allt fler väljer att vardagligt kalla området (på engelska förstås..) ökar produktiviteten i förändringsprocesser finns det numera gott om exempel på. Ändå går det ofta trögt att implementera denna typ av verktyg i traditionella organisationer. Det finns förstås flera anledningar till detta, och en av de viktigaste är att organisationen inte lever under ett tillräckligt stort förändringstryck. Antingen går det, för tillfället tillräckligt bra, och behovet av förändringar är därför begränsat, eller så har man ett verkligt behov, men väljer att ducka för detta på grund av rädslan för själva förändringen.
Hur stort är förändringsbehovet där du jobbar? Räcker det med små förbättringar av det som redan görs, eller finns det även behov av mer radikal innovation? Hur kommer det att se ut om 3-5 år?
Detta påverkar business caset för generell social collaboration, dvs lösningar som spänner över organisations- och projektgränserna.
IT-minister Anna-Karin Hatt har tagit initiativ till en “Digital agenda för Sverige”, “en sammanhållen strategi som syftar till att statens befintliga resurser ska utnyttjas bättre.”
Agendor och strategier har vi sett förr, men det intressanta den här gången är att arbetsformerna runt detta arbete är mer öppna än vanligt, och även inkluderar sociala medier. Vi kan skönja ett nytt sätt att bedriva politik, som kanske kan sprida sig till andra områden än IT. Sociala medier sätter konversationen i centrum, i motsatts till tex tidningars debattsidor. I helgen skrev Jan Björklund just på DN debatt om katederundervisning, och reaktionen på nätet lät inte vänta på sig, inte minst på Twitter. Ministern var dock inte närvarande - Han hade gjort sitt statement.
Arbetet med den digitala agendan är mer konverserande. Man kan följa arbetet på Twitter, sök på #dafs, och Anna-Karin Hatt är aktiv, personlig och kommunikativ. (Jan Björklunds twitterkonto är däremot inaktivt)
Det finns alltså ingen enhetlighet i regeringens användning av sociala medier, och det är inget konstigt - Det är så här det ser ut i de flesta organisationer just nu – En slags digital klyfta har uppstått. Aktiviteten i de sociala medierna är till stor del personberoende, och det ligger i mediets natur att det blir så. Ärlig kommunikation grundas inom individen och är svår att beordra utan att man förlorar idén med det personliga.
För länge sedan (för 100 000-tals år sedan..), då var jag och min omvärld, min umwelt i stort sett samma sak. Det fanns inget tydligt ego, världen var vår identitet. Sedan dess har jaget stärkts, av språk, bilder, tankar och medier - och gränsen mellan mig och det andra blivit allt tydligare. Behovet av en egen identitet och självförverkligandet exploderade under slutet av 1900-talet. Dokusåporna exploaterade oss som indivier, men rörde också till det. Identitiet och integritet hamnade i ett motsatsförhållande.
De digitala sociala nätverken har skapat helt nya förutsättningar. Vi är inte längre beroende av massmediernas krassa affärslogik, utan kan skapa vår egen plattform, där vi själva väljer identitet och graden av integritet. Men detta gäller så länge vi inte fastnar i strukturerna. Facebook kan bli en sådan, något som man måste förhålla sig till, och vars regler och manér inte undgår någon.
Sett i ett lite större perspektiv finns det dock mängder med möjligheter i den nya digitala världen, och trenden går mot en fragmentisering av individen. En uppdelning i multipla identiteter, i mer eller mindre transparenta celler, mer eller mindre sammanhängande. Vi delar med oss av allt mindre delar. Enstaka tankar sprids fritt via Twitter, och kan tillåtas få fäste och gro i helt andra sammanhang än vad som var tänkt från början. Memerna börjar ta plats, kanske till och med ta över nätet. Individerna blir nödvändiga noder där idéer kan behandlas och förädlas, men bara tillfälligt, för snart måste de ut igen, ut i nätet för att göra skillnad.
Den digitala fragmentiseringen av det mänskliga leder till nya former av individualism och kollektivism. På sätt och vis är vi på väg tillbaka till ursprunget.
Eller: Fick du nya perspektiv i matematikundervisningen?
Tittar på På spåret, och ser två duktiga lag, som kan överraskande mycket om sånt som man numera kan slå upp i Wikipedia. Men de har också förmågan till associationer, och kan ibland retsamt snabbt hitta destinationen.
Den här gången hamnar de i Aten, och en av följdfrågorna visar sig handla om matematik. "Nu blir det matematik, då slutar jag lyssna" ser jag i mitt Twitterflöde (Bred TV ses bäst tillsammans Twitter numera..). Och det är ju något av en allmän mening i Sverige att matematik är för speciella människor, och det är snarare klädsamt än pinsamt att påpeka att man inte hör till dessa. Däremot är det populärt att klaga på skolan, och inte minst dagens matematikundervisning. "Eleverna blir bara sämre och sämre", säger den indignerade äldre generationen.
Så, tillbaka till På spåret, och dessa allvetande, något äldre människor som fram till nu excellerat i kunskap om allt möjligt. Nu får de frågan:
En cirkel har diametern 20 cm. Vad har cirkeln för area, mätt i kvadratcentimeter?
De får inte bara frågan, de får även en cirkel inskickad i burarna, i naturlig storlek, 20 cm i diameter, så det är möjligt att göra en "reality check" utifrån ett framräknat resultat. Nu börjar man räkna, hit och dit, i en stressig miljö, men de har ju klarat detta fantastiskt tidigare, när det gäller geografi, samhällskunskap, kultur och allt möjligt.
Men det går inte bra. Alla vet att Pi ska vara med. Alla vet att Pi är typ 3.14. Sånt sitter. Sedan börjar man räkna, men inget av lagen verkar ha fattat det där med yta. Det där med "kvadraten", som ju till och med nämndes i frågan. Det där med upphöjt till 2. Det är ju det som är det viktiga, annars hamnar man helt snett. Om sedan Pi är 2, 3 eller 4, eller om det är diametern eller radien som ska kvadreras, det är inte lika viktigt.
"Jag hade lätt matte och gick humanistisk linje", försöker en. "Det här ingick i lätt matte" säger Luuk.
Bägge lagen räknar, omedvetet, ut cirkelns omkrets istället för arean. Bägge lagen räknar helt enkelt ut Pi gånger diametern. För säkerhets skull undviker man huvudräkning, och man kommer ihåg hur man multiplicerar två tal via uppställning. Eller nästan... Ett lag räknar åtminstone rätt, 62,8 tycker man (fast har man hunnit med en reality check?). Det andra laget gör en fantastisk uträkning (sorry, jag måste bara visa):
20,00 03,14 ------- 8000 2000 6000 ------ 16000
Och svarar då (efter en reality check antar jag) 160 kvadratcentimeter.
Inget av lagen lyckas hitta själva ytan i lösningen. Man hamnar inte i planet. Och det är ju det som är det viktiga, och som man borde lärt sig i matematikundervisningen.
Att man sedan måste krångla till det med uppställningar man lärt sig i skolan och sedan glömt bort hur man använder är en annan sak, miniräknare finns ju överallt, och huvudräkning passar inte alla.
Jag ropar på min son, jag måste kolla, detta är väl inga problem för någon som går i dagens skola? Nej, inte för sonen i alla fall. Han har full koll på formeln:
Pi gånger radien i kvadrat, Pi*10*10 = Pi*100 = 314 kvadratcentimeter. 10 sekunder tar det. I huvudet förstås. Sonen (som går i ettan på ett estetiskt program) äger...
Har han även full koll på varför det är som det är? Vad kvadrater och cirklar har gemensamt? Vad som händer när man multiplicerar en längd med ett tal, och när man multiplicerar en längd med en längd? Jag vet inte, men tror (fördomsfullt?) att här har matematikundervisningen fortfarande mycket att förbättra.
För det är ju en poäng med detta, om man vill förstå världen. Att förstå skillnaden mellan linjer, ytor och rum. Att förstå dimensionerna bättre. Inklusive tiden. Och det borde verkligen ligga i tiden, om man tittar på var vetenskapen står. Att förstå dimensioner är att förstå nya perspektiv, att titta på saker utifrån. Har ännu inte läst i mitt Twitterflöde: "Ja, nu pratar de om nya perspektiv, och om vad som händer i världen, då slutar jag lyssna".
Vi människor har begränsade resurser att hantera dimensioner, eftersom vi befinner oss mitt i, men några vet trots allt lite mer, om ännu fler dimensioner än de vi själva kan uppleva, och hur de påverkar oss. Här kan man försöka hänga med ända till den tionde dimensionen. Titta på den snabbt med kommentarsfunktionen avslagen, eller pausa med kommentarer:
Hm.. det är lite svårt att hänga med, men jag inbillar mig att det hur som helst är en berikande övning för intellektet :)
Mina fönster mot den digitala världen är just nu följande trotjänare
HTC Hero 320 x 480, alltid med, alltid online
Asus eee 1024 x 600, startar snabbt, men fortsätter något trögt
Ett par bärbara mainstream-datorer 1280 x 768.
Lenovo T61p 1680 x 1050, arbetshästen
Jag är rätt säker på att listan kommer att kompletteras med en surfplatta under året, med en vy på ca 1024x600.
Men just nu är det dags att byta ut arbetshästen, och då är frågan hur stort arbetsfönstret ska vara. Funderar på “full HD”, 1920 x 1080. Som den infoholic jag är, med ett överflöd av ikoner, flikar och fönster på skärmen känns det bra med överblick.
Fast å andra sidan, det som verkar gå upp för allt fler just nu är bristen på fokus i den digitala världen. Vi hastar mellan intrycken och har sällan tid att stanna kvar på samma ställe särskilt länge. I så fall är det kanske en liten ponny man ska ha som arbetshäst? En sån där liten Lenovo som cheferna har? Så att man blir tvungen att skala bort, tvungen att välja fokus.
Jag har under hösten så gott som dagligen fått frågan: Vad är egentligen sociala medier?
Min vana trogen brukar jag säga olika saker varje gång.. - Men nu har jag i alla falla dokumenterat en version:
Sociala medier är digitala kommunikationskanaler som tillåter fri och öppen kommunikation mellan människor, utan egentliga hierarkier eller formella organisationer. De sociala medierna är självorganiserande och transparenta och står fria gentemot traditionella maktstrukturer. Sociala medier används i hög utsträckning för personliga ändamål, till exempel för att underhålla vänskap, ta del av kunskap eller för att uttrycka egna tankar och känslor. Företag och organisationer kan använda sociala medier för att stötta sina affärsprocesser, till exempel inom produktutveckling, marknadsföring, försäljning eller support. Sociala medier har potentialen att öka kvaliteten, trovärdigheten och lojaliteten, men för att lyckas med detta behöver verksamheter ofta utveckla synen på sina kunder och anställda, och tillåta större frihet och öppenhet.
Johan Bålman, jurist från E-delegationen presenterar vad som gäller för myndigheter och sociala medier. Presentationen kan ge en fingervisning av de kommande riktlinjerna för myndigheters användning av sociala medier.
Enterprise 2.0 innebär ett helt nytt sätt att se på företag.
Det är åtminstone vad jag tror man behöver göra för att anpassa verksamheter sprungna ur 1900-talet till en ny värld med nya spelregler.
Många nöjer sig med att blogga lite här, twittra lite där och kortsluta organisationen på väl valda ställen. Men det kommer behövas mycket mer omvälvande förändringar än så. Förändringar som inte är helt lätta att införa i stora och tröga organisationer.
Detta tänkte jag på medan denna presentation sattes ihop för ett seminarium, en presentation som bara skrapar lite ytan:
Presentationen är inte revolutionär. Organisationsutveckling låter som normala förändringar, förändringar “som vanligt”.. Men undran uppstår ju - Hur ska företag och myndigheter lyckas vända ut och in på sin organisation och sina affärsprocesser? Hur ska man inse att användarna, de som normalt kallas kunder, medborgare eller liknande är de verkliga experterna på användandet och att labben behöver öppnas, att samtliga processer, inte bara försäljning och support behöver bli transparenta och tillgängliga? Gränsen mellan användare och anställd suddas ut. Kunden sätts i centrum, inte ägarna.. Kapitalet får vika i den revolutionära varianten av Enterprise 2.0..
Men den som vill veta mer – kontakta mig för en presentation!
Tänkte också på Beethoven och denna film i nio youtube-delar. En dramatisering efter anteckningar av Beethovens elev Ferdinand Ries.
När Beethoven inför repetitionerna av sin revolutionära musik i Eroica-symfonin blir tillfrågad om “What rank? Are you a land owner?” Svarar han: “I’m a brain owner!”
Och missa inte naturhornspelet, fantastiskt framfört av Orchestre Révolutionnarie et Romantique!
Tycker du att det är tråkigt eller kanske inte helt klargörande att bara titta på ppt-slides, går det bra att boka mig för en dragning – då blir det både roligare och mer informativt :)
