Tid för förändring

Min son och jag har ofta absurda samtal. För nöjes skull. Som när vi skulle fastställa temperaturen en vårmorgon. Det är ju hopplöst att försöka klä sig rätt.

"Det är 17 grader. Tio på ena sidan huset, och sju på den andra".

Med några termometrar till skulle man lätt kunna samla ihop till en tropisk dag. Så resonerar min son och jag. Men absurda tankar sätter igång hjärnan på ett kreativt sätt.
   
Efter ett tag funderar man på: Hur varmt är det då? Tio eller sju?
Hur varmt är det nu? Hur varmt kommer det att bli?
Kan det kanske vara så att världen är mer komplex än vad temperaturen på väderkartan gör gällande?

Det kan vara bra att tänka absurda tankar fullt ut. Som barn ofta gör. Nya hjärnor gör det oftare än gamla. Gamla hjärnor har en tendens att stelna. Mönster bildas och tas för självklara. "Erfarenhet" brukar det kallas - ofta något som eftersöks av de som rekryterar.

Faran med erfarenhet och stelnade hjärnor är svårigheten att hantera förändringar. Det där besvärliga med tiden. Naturens sätt att hantera detta är att se till att det hela tiden kommer nya hjärnor.

Jag får ibland höra, från personer med titeln "senior" nånting  (som man verkar bli automatiskt efter 35 på många ställen) något i stil med: "Jag gjorde en bra grej -92. Nu vill jag att vi ska göra det igen". Som om tiden stått stilla.

Min son och jag har även kommit på varför tiden finns.
För att rummet behöver konkurrens. "Rummet kan ju inte få bre ut sig hur som helst". Sånt kan vi skratta åt, min son och jag..

Men tiden har verkligen stor betydelse för våra liv, och den hanteras oftast som en fiende. Etablissemanget, det som är etablerat, det som är, måste försvara en maktposition som ständigt hotas. Av tidens gång. Även de som inte tillhör etablissemanget försvarar ofta det statiska synsättet. "Så här ÄR det". Som om tiden inte fanns. För att det passar hjärnor som stelnat. Hjärnor som är trygga i befintliga mönster. Det är väl det som gör förändring så svårt.

Att hinna ifatt det förflutna

Ingen undkommer som bekant tiden. Den gör att man befinner sig i ett ständigt och föränderligt nu. Vissa har svårt att acceptera detta, och försöker klamra sig fast vid det som varit, oftast för att behålla något av värde. Ungdomen. Makten kanske. Etablissemangets ständiga kamp mot det nya. Men det kostar på att kontinuerligt sträva mot det förflutna. Det är som att befinna sig på ett rullband, och ständigt gå bakåt för att förhindra att man rör sig.

Förändring är det enda bestående.

Nu är det inte heller särskilt lätt att försöka gå i förväg. Många försöker ändå förutsäga vad som komma skall, kanske mest för att ytterligare stressa de som kramar det förflutna. Här är en bra och för vissa kanske provocerande förutsägelse, där människan är gud, Google har köpt Microsoft, och copyright är straffbart:

Vårt onaturliga tillstånd

Något av det mest spännande som webben har att erbjuda kunskapsarbetare är den plötsliga upptäckten. Upptäckten av något vid sidan om den vanliga vägen vi normalt vandrar på i vardagens transaktionsbaserade jakt på kunskap. Överallt där det finns kunskap vi kan ha nytta av, försöker vi bygga nya vägar för att förenkla för efterkommande, inte minst oss själva eftersom vi kontinuerligt förväntas upprepa våra bedrifter. Stigar trampas upp, och blir kanske så småningen bredare, mer lättanvända vägar för större målgrupper. Det är det som händer när återkommande uppgifter stoppas in i processer.

Så mycket mer spännande är det därför när man avviker från den plana autostradan, eller till och med från den nyligen upptrampade stigen, och ger sig rakt ut i den okända vegetationen. Detta händer i vår tid oftare på webben än någon annanstans. Via sökresultatens och bloggarnas oförutsägbara länkar dras vi in i det nya och spännande, och förvirrar oss inte sällan allt längre bort från ursprunglig kurs och destination.

Detta är händelser som bryter mot det vanliga. Såväl den dagliga lunken på den raka vägen, i processen, som på de lite vingligare stigarna runt omkring, som vi oftar kallar ad-hoc, oplanerat och kreativt. Kreativt tänkande utöver det vanliga, den sanna improvisationen, när vi inte längre vet vart vi är på väg (det som kan lyfta både jazzen och kunskapsarbetet), uppstår dock vid sidan om det kända och förutsägbara.

Ett exempel på detta, som jag drabbades av idag, och vars utfall du läser nu, är upptäckten av Alf Rehns värld, som ligger där ute, lite vid sidan av allfartsvägarna, i närheten av web 2.0, men som erbjuder en egen oas av personliga infallsvinklar, tex i essän "Buzzed on beans – the invisible drug", [Update: http://www.alfrehn.com/academic/page13/assets/DrugslinkCaffeine.pdf] där vi påminns om att vi dagligen med hjälp av koffeinet försätter oss i ett onaturligt aktivt tillstånd:

Today, we view alertness as the only state really fit for working people. Sluggishness is seen as a pathology, curable with the ever-handy cup of java. But clearly this is not a ‘natural state’. Being chemically enhanced by caffeine, and thus unnaturally alert, may seem natural to us, but the interesting issue here is how history and culture has imprinted this sense of being caffeinated as natural. All of us have grown up in a world where almost everyone ingests caffeine regularly, the state of being buzzed on xanthines seems like a base-level of normality, the way life should be. Further, the protestant work-ethic and corporate culture have made us believe that being wired on caffeine might even be a necessary part of human life.

När jag hittat dit, fann jag att avsteget från det kända och förväntade fått mig att piggna till ordentligt, och att behovet av koffein minskat betydligt. Är det kanske de evinnerliga resorna på det vardagliga informationsarbetets alltför kända vägar som kräver ständig tillförsel av drogen?

Det finns mer att upptäcka hos Alf Rehn. Varför inte avvika en stund? Det kan ta ett tag innan du hittar tillbaka.

Foto: Rinaldi Andrea