Fragmentiserade böcker och levande idéer

Tillbaka från semestern…

Denna gång en avkopplande men ofta uppkopplad sådan. FRA-motståndet, bloggosfärens fantastiska engagemang och kunnighet, och en framväxande demokrati 2.0 har varit fokus för min del. Knuff.se har visat sin starka sida för den som vill följa de breda och aktuella ämnena. Några gamla hederliga(?) böcker har det blivit också. Skönlitteratur, men även en hel del rörande världen och nuet. Det är nästan bara på semestern, bokstavligt talat i hängmattan, som de känns som attraktiva alternativ till den ständigt aktuella online-informationen.

Jag läste klassikern Funky Business av Kjell Nordström och Jonas Ridderstråle, Wikinomics - How Mass Collaboration Changes Everything av Don Tapscott och Anthony D. Williams och The Big Switch - Rewiring the World from Edison to Google av Nicholas Carr.

Alla med egna webbsidor, uppbackade med bloggar och i Wikinomics fall till och med en wiki, "Det oskrivna kapitlet", så att vi kan göra våra egna remixar och mashups. Själva böckerna blir i sammanhanget väldigt förutsägbara. Idéerna lever bäst på nätet. Man märker dessutom att böckerna skrivits på ett fragmentiserat vis. Framväxta medan de skapas. Som bloggar. Borta är den gamla konsten att binda en läsare till sig i 300 sidor med hjälp av en genomtänkt form.

Idéerna då? Ja mycket håller, i alla tre fallen. Funky Business skrevs mitt i .COM-eran, och med facit i hand stämmer mycket av författarnas förutsägelser, även om företag som letsbuyit.com ersatts av andra (vilket också förutsågs).. De övriga två handlar verkligen om förändringar som kommer att påverka alla typer av organisationer framöver. Dels om nya sätt att organisera sig och få saker gjorda, dels om ett nytt, nytto- och tjänstefokuserat förhållningssätt till IT. Fortsättning lär följa…

FRA-frågan, demokrati 2.0 och olika syn på integritet

Debatten om FRA-lagen vill inte lägga sig trots semestertider. Tvärtemot vad politikerna hoppats verkar inte bloggosfären tröttna på denna fråga. Det är nog för att det handlar om två saker, som sammantaget skapar en enorm förtroendeklyfta: Dels den demokratiska processen, dels synen på integriteten i ett nytt, gränslöst nätsamhälle.

Metadiskussionen: Den demokratiska processen och Demokrati 2.0
Oavsett sakfrågan, är det många som kritiserat själva processen, från remisshantering till den famösa voteringen med dess löjeväckande debatt och snabbt ihopsnickrade "kompromiss". Här möts två synsätt.  Å ena sidan det partidrivna etablissemanget, som endast vill veta av väljarna vart fjärde år. Kanske ett praktiskt förfarande i demokratins barndom, med de tekniska förutsättningar som då rådde. Å andra sidan de som lärt sig hantera internet som ett politiskt verktyg, där var och en kan uttrycka sin egen åsikt dag ut och dag in. Nu pågår en maktkamp mellan dessa falanger. Mellan Demokrati 1.0 och Demokrati 2.0 om man så vill.

Jag tror att internet och bloggosfären skrämmer. Insatta, kunniga bloggare som brinner för sin sak är något nytt som man inte vet hur man ska hantera. En ny typ av medborgare. En ny typ av experter. Nätet är inte bara plattformen för nya affärer och nya sätt att träffa vänner, det är i lika hög grad en plattform för den nya demokratin. En enorm möjlighet för mänskligheten, men ett hot för traditionella institutioner.

Sakfrågan: Integriteten i det gränslösa nätsamhället
Det är väldigt tyst från politikerhåll vad gäller själva sakfrågan. Sakargumenten tryter, och det vanligaste bemötandet är att man inte förstått. Inte juristerna. Inte de tekniska experterna. Inte människorättsaktivisterna. Inte de sent uppvaknande journalisterna. Och inte de pålästa bloggarna, som slagit riksdagsmännen med hästlängder när det gäller argumentationen.

Politikerna vill inte ha debatten, eftersom de vet att de öppna argumenten för sakfrågan är svaga.
Antingen finns det starka argument som inte tål att lyftas fram i ljuset, eller så har riksdagen röstat igenom detta utan att förstå vidden. Båda scenarierna är lika illa för Demokratin version 1.0.

Motståndarna till FRA-lagen är fler än förespråkarna, och verkar till stor del sammanfalla med de som är unga i sinnet. Tex de politiska ungdomsförbunden, men även de som utvidgat sitt hem och sin identitet till nätet. Det är inte konstigt att de som ser internet som sitt nya hem, också värnar om dess integritet. Och allt tal om Sveriges gränser blir fånigt otidsenliga. På internet sätter du dina egna gränser. Du bestämmer själv hur långt din värld ska sträcka sig, med vilka du väljer att kommunicera och hur öppen du vill vara. Eftersom Internet är en del av ditt hem.

De som är gamla i sinnet ser internet som något stort och farligt, som, i likhet med resten av världen utanför trygga Sverige måste kontrolleras. I dubbel bemärkelse blir budskapet: "Håll dig bara inom gränserna, så kommer inget att hända". Och det drabbar ju inte "vanliga" människor, dvs de som använder nätet för att gå till banken eller köpa julklappar. Själva livet, det personliga, där integriteten är värd något även för en riksdagsman, förmodas försigå offline, väl avgränsat, i slott och koja.

Eftersom internetgenerationen hade ett antal, bland partierna spridda representanter på plats i riksdagen, sattes hoppet länge till dessa. När även de vek sig för partipiskan, blev sveket från demokrati 1.0 än större. Regering, riksdag och stat med alla dess kontrollerande myndigheter har blivit potentiella fiender till det nya, gränslösa livet på nätet. Vaksamheten och misstron kommer att vara stor framöver.

Det är kombinationen av ovanstående perspektiv, dels politikernas arroganta inställning till de uppkopplade medborgarna, dels sakfrågans attack mot just denna grupps integritet som skapat en motrörelse som med sitt samlade engagemang och kunnande vida överglänser de folkvalda.

Från push till pull 2 - Tjänst istället för webb?

Man kan se fyra typer övergripande förändringar som de som vill uppgradera sitt erbjudande till 2.0 måste förhålla sig till:

1. Förflyttningen från produkt- till kundfokus. Det är bra om du kan och förstår de produkter och tjänster du säljer, men än viktigare att du känner de som använder dem.
2. Den ökade fragmentiseringen. Kunderna blir mer specialiserade och krävande. Nätets globalisering tydliggör paradoxalt nog detta. När produkter och tjänster blir tillgängliga överallt, måste man förstå lokala behov likväl som nischade intresseområden och subkulturer.
3. Införandet av nya typer av leveranser. Kunderna är rörliga och tjänsterna måste finnas där kunderna finns.
4. Nya typer av paketeringar. Tjänsterna behöver paketeras på ett sätt som matchar de nya områden där tjänsterna levereras. En tjänst i iPhone måste i någon mån matcha övriga iPhone-tjänster i design, känsla och uttryck.

Att finnas online innebär inte att man bara stannar på sin hemsida. Man måste ut och visa sig.

Tid för förändring

Min son och jag har ofta absurda samtal. För nöjes skull. Som när vi skulle fastställa temperaturen en vårmorgon. Det är ju hopplöst att försöka klä sig rätt.

"Det är 17 grader. Tio på ena sidan huset, och sju på den andra".

Med några termometrar till skulle man lätt kunna samla ihop till en tropisk dag. Så resonerar min son och jag. Men absurda tankar sätter igång hjärnan på ett kreativt sätt.
   
Efter ett tag funderar man på: Hur varmt är det då? Tio eller sju?
Hur varmt är det nu? Hur varmt kommer det att bli?
Kan det kanske vara så att världen är mer komplex än vad temperaturen på väderkartan gör gällande?

Det kan vara bra att tänka absurda tankar fullt ut. Som barn ofta gör. Nya hjärnor gör det oftare än gamla. Gamla hjärnor har en tendens att stelna. Mönster bildas och tas för självklara. "Erfarenhet" brukar det kallas - ofta något som eftersöks av de som rekryterar.

Faran med erfarenhet och stelnade hjärnor är svårigheten att hantera förändringar. Det där besvärliga med tiden. Naturens sätt att hantera detta är att se till att det hela tiden kommer nya hjärnor.

Jag får ibland höra, från personer med titeln "senior" nånting  (som man verkar bli automatiskt efter 35 på många ställen) något i stil med: "Jag gjorde en bra grej -92. Nu vill jag att vi ska göra det igen". Som om tiden stått stilla.

Min son och jag har även kommit på varför tiden finns.
För att rummet behöver konkurrens. "Rummet kan ju inte få bre ut sig hur som helst". Sånt kan vi skratta åt, min son och jag..

Men tiden har verkligen stor betydelse för våra liv, och den hanteras oftast som en fiende. Etablissemanget, det som är etablerat, det som är, måste försvara en maktposition som ständigt hotas. Av tidens gång. Även de som inte tillhör etablissemanget försvarar ofta det statiska synsättet. "Så här ÄR det". Som om tiden inte fanns. För att det passar hjärnor som stelnat. Hjärnor som är trygga i befintliga mönster. Det är väl det som gör förändring så svårt.

Sociala Nätverk hittar genvägar i byråkratin

Nobelpristagaren Ronald Coase skrev 1937 artikeln "The Nature of the Firm", som etablerade synen på företag och organisationer som i vissa avseenden mer effektiva än en ren marknad. Detta berodde på att transaktionskostnaderna för att hitta resurser på en marknad var för höga. Istället skapades organisationer där marknadskrafterna var satta ur spel, och där arbetet istället styrdes av order från en central ledning. Detta gällde i en tid då information var dyr att sprida. Under senare tiders tekniska framsteg, som inneburit sjunkande transaktionskostnader, har stora organisationer tvingats att delvis återgå till ett mer marknadsorienterat synsätt för att kunna konkurrera med friare former av nätverk, t ex samarbeten mellan små, fristående och flexibla företag. Man har infört lokala incitament, intern konkurrens, och marknadsbaserad outsorcing. Många kämpar idag med balansgången mellan marknadsorientering och effektiv, centraliserad planhushållning för optimal användning av resurserna.

Ett socialt nätverk är mer marknadsorienterat än en hierarkisk, byråkratisk organisation, men utnyttjar i motsats till en rent kommersiell marknad, "billiga" sociala relationer. Ett råd från en person du känner är oftast gratis. Coase tog inte med denna aspekt i sin teori, men det hindrar ju inte att sociala relationer verkligen är mycket viktiga även i affärslivet.

Det blir hur som helst allt tydligare att införandet av social programvara lika mycket handlar om att göra upp med en förlegad organisation som att etablera ytterligare ett IT-stöd i mängden.

Man kan idag, med hjälp av social programvara, skapa organisationer som ändras dynamiskt, i takt med nya förutsättningar. Organisationer som anpassar sig organiskt, utan den friktion som präglar centralt planerade förändringar. I ett socialt nätverk utnyttjas de kopplingar som ger kortast väg och som kostar minst.

För att detta ska fungera krävs dessutom rätt incitament för inblandade grupper, vare sig det handlar om medarbetare, partners eller kunder. För ledningen är det dessa incitament som behöver sättas i fokus, snarare än traditionella byråkratier styrda av order och verksamhetsregler.

SOA, BOI or whatever

Det är mycket snack runt SOA. Och har varit det en lång tid nu. Ett buzzword med ovanligt lång livslängd. En hel bilaga i Computer Sweden i fredags, och två, tvetydiga budskap: Dels är SOA ett sätt att integrera system, dels ett sätt att få IT mer affärsdrivet. De flesta som hållt på ett tag vet att affärsperspektivet är nödvändigt. Annars blir det bara SOI, Service Oriented Integration.

Inte på ett enda ställe nämns användarna som delaktiga i detta. Det är system, uppdelade i tjänster, som ska prata med varandra, och affärsprocesserna som ska styra i vilken ordning detta sker. Jag skulle nog kalla detta BOI, Business Oriented Integration.

Det är inget fel med BOI, men det är helt klart ett fokus på optimering av affärsprocesser, och den tekniska lösingen som gör detta möjligt att hantera så enkelt som möjligt. Ett annat behov som kommit att bli allt viktigare, är att möjliggöra och förbättra förmågan till innovation och förändring. En aldrig så optimerad verksamhet, kommer förr eller senare att behöva anpassa sig till yttre förändringrar. Det är en fråga om överlevnad, och då räcker det inte med optimeringar.

Det är här användarna kommer in. Systemen, tjänsterna står sig än så länge slätt när det gäller innovation och kreativitet. Ett sätt att använda SOA för att hjäpa användarna är integration "på glaset", direkt i gränssnittet, med eller utan kopplingar, dvs mashups. Så länge denna aspekt av SOA är nästan osynlig, är begreppet inte intressant för oss som försöker frigöra människans kreativitet. Då passar web 2.0, enterprise 2.0 bättre.

Kommer SOA och enterprise 2.0 att giftas ihop i framtiden, eller är de skilda företeelser i verksamheten, där SOA optimerar det befintliga och enterprise 2.0 förändrar och tänker nytt?

För att de ska komma närmare varandra, krävs för det första att man börjar hantera användartjänster inom SOA. Alltså tjänster som riktar sig mot människor. Vissa av dessa har förstås fokus på optimering, tex självservice, där t ex kunder själva kan sköta en större del av administrationen. Andra måste däremot fokusera på mer förutsättningslös utveckling. Tex tjänster som tar in kunderna i produktutvecklingsprocessen. Just kunder är intressant i dessa sammanhang. De kan kanske i gemen inte förväntas göra något alls, men de är så många att det räcker om en ynka promille gör något. Så tänker man oftast inte om interna resurser. De förväntas vara effektiva till 100%. Tjänster som drar in kunderna i utvecklingsprocesser måste därför vara förlåtande, och egentligen organiska. Man sår, och någonstans kommer det att växa. Detta är en av kärnegenskaperna i web 2.0. Och företag som vågar tänka likadant för interna användare och processer "blir" enterprise 2.0. Användartjänsterna måste då hjälpa

• de 13% (eller 30% om de är under 26) som gör nya saker proaktivt.
• de 19% (34%) som ger feedback.
• de 15% (18%) som samlar kunskap och information
• de 19% (57%) som deltar i IT-baserade sociala nätverk
• de 33% (54%) som läser, tittar eller lyssnar

Siffrorna kommer från en Forrester-rapport: "Social Technographics" från 2007.

Vem litar du på?

Är du en konsument, så lär du först och främst lyssna på vad dina vänner säger, enligt Forrester (Forrester Consumer Forum 2007).
Även andra konsumenter kan duga. Forrester har identifierat de fyra viktigaste källorna för konsumenten:

Web 2008: Mångfald eller konsolidering?

Web 2.0 står bland mycket annat för mångfald. De senaste åren har präglats av en mångfald av nya idéer från kreativa uppstickare. Web 2.0 är allt annat än konsolidering. Web 2.0 är inte Giganten Google. Inte ett eventuellt samgående mellan MS och Yahoo. Web 2.0 är inte heller matchningsapplikationer som spammar 100 miljoner användare via sociala nätverk i Facebook.

Kommer industrialiseringen och kapitaliseringen att slå tillbaka och döda Web 2.0? Kommer några få aktörer från IT- och media-industrin att lägga sordin på den kreativitet som drivits underifrån och nästan alltid utanför de stora och administrationstunga IT-organisationerna?

Finns det fortfarande plats för mångfald och nya idéer?

De grundläggande drivkrafterna finns hur som helst fortfarande kvar:

• Den allt billigare tekniken och infrastrukturen som gör det möjligt att realisera nya idéer med små medel
• Den långa svansen med individer som tänker och agerar självständigt

De flesta företag är fortfarande 1.0

Även om många vill tro annat, är huvuddelen av svenska företag fortfarande långt från de idéer som präglat internetutvecklingen senaste åren.
Detta gäller inte minst marknadsavdelningarna, som kämpar vidare med olika former av inlåsning och skydd, och helt interna processer väl separerade från kunder och övriga medarbetare.

Ett företag som just nu har svårt att samverka i den nya internetvärlden är SF, som uppenbarligen vill värna sitt informationsmonopol och hindra att kunder och andra utvecklar smarta tjänster för biobesökarna.

Att driva trafik till just sin sida, istället för att se till att erbjuda sina tjänster i de sammanhang som passar kunderna - Det är Webb 1.0.

Och går man in på SF:s sida, finns vintern 2008 inte heller något för aktiva besökare och filmnördar. Bilden som ges är att för SF är film konsumtion och ett massmedium. Inget annat.

Läs mer på Bloggywood och SVD

Från push till pull 1 - Vem äger portalen?

Den typiske internetanvändaren måste idag hoppa mellan ett antal olika portaler, både i sin roll som privatperson och som medarbetare inom en verksamhet. Man har en ”megaportal”, (tex Yahoo), en social portal (Facebook), en arbetsportal (”Intranätet”), ett antal portaler för olika myndigheter (Skatteverket, Försäkringskassan, Kommunen) och ett antal portaler för finansiella tjänster (bank, försäkringsbolag)

Till på köpet har man kanske sin egen portal (tex Netvibes) där man kanske skulle vilja samla allt, om det bara gick. Blir det så, kommer portalen alltså att flytta fokus, från att ha varit avsändarens domän, dit besökare vänt sig – till att den blir användarens verktyg för att hantera tjänster.

”Tjänster” ska i detta sammanhang ses i vid bemärkelse. Facebook kan ses som en portal för framförallt sociala tjänster. Denna är i hög grad möjlig att anpassa och utöka, av såväl slutanvändare som tjänsteleverantörer. Denna typ av konsumentportaler är på väg att bli en del av den allmänna internetplattformen, på samma sätt som användarnas webbläsare.

Har du en egen portal, som du utvecklar och förvaltar?